aaaaahaaaaaaa....
Fram till... för ett tag sen.. så trodde jag undermedvetet på ren ondska. Jag trodde att en random människa från en dag till en annan kunde bli helt ofattbart ond. Jag trodde att en människa över en natt eller mindre kunde utveckla viljan att döda oskyldiga.
Det här är inget jag har fattat förrän det tog slut. Jag har fortfarande rädslan kvar i mig, men jag vet nu anledningen till den, vilket gör den lite mindre.
Jag är inte tacksam för oprofessionellt hanterande av ett så fruktansvärt ämne framför så små barn. De flesta var för omogna för att förstå. Men inte jag. Jag har alltid varit den som mognat först. Därför tog jag in, och blev ärrad av det.
Nu har en liten del av ärret läkt. Men skräcken är fortfarande kvar.
Tack för professionellt hanterande av ämnet nu. Även fast illamåendet förföljer mig är ämnet extremt viktigt.
ps. If you find this lame. Y R U reading MY fucking blog?
